Ingen orkar med enbart förluster utan att vända bort blicken. Doomscrolling kallar dom det. Veckans krönika börjar i tvättstugan och slutar i en ny journalistik.
En het dag under veckan som gick i bostadsrättsföreningens tvättstuga. En äldre herre och en yngre kvinna är mitt uppe i den högljudda analysen när jag kommer in med min smutstvätt.
– Vi kan ju inte bara förlora, nu får det vara nog, säger den äldre herren.
– Ja, fast vi är vana, du vet att det är så det är, fast vi spelar ändå bäst fotboll, säger den yngre kvinnan.
– Men inte mot Sundsvall!
– Var ligger dom då?
– Sist! Dom ligger sist i tabellen och har inte tagit ett poäng på åtta matcher, och vi förlorar!
Jag stoppar in tvätten i den gigantiska tvättmaskinen och tänker inte mer på saken. Sådana samtal är vanliga och surrar överallt i kvarteret. Men så händer det något som får mina öron att zooma in på samtalet igen.
– Förlorar dom en match till så slutar jag att titta för den här säsongen, säger den äldre herren och ser ut att vilja utmana sin samtalspartner på duell.
Men hon nappar inte. Tittar bara tillbaka och ser ut att hålla med, men säger inget. Hon har uppenbarligen samma tankar och planer. Om dom förlorar igen så slutar hon titta, för den här säsongen.
När världen står inför en kris reagerar vi människor oftast på ett av två sätt. Antingen förnekar vi fakta och bygger en egen verklighet ”vi spelar ändå bäst fotboll”, även om vi förlorar. Eller så tar vi in fakta, och väljer aktivt att blunda ”i så fall slutar jag titta”.
Doomscrolling, som amerikanarna så fyndigt har döpt det till. Jag tror på klimatförändringarna och ignorerar dem inte, istället scrollar jag. Låtsas att jag läser så att ingen kan anklaga mig för att vara en förnekare. Men jag scrollar. Låter det bara flöda förbi.
Det är ett lika rationellt som smart sätt att hantera frågan på. Jag vet redan att inlandsisarna smälter, regnskogarna avverkas och atmosfären hettas upp. Ännu en artikel om samma sak lär inte öka min kunskapsmängd.
Om vi förlorar en gång till så slutar jag titta.
Som så ofta är det journalistikens fel. Faktiskt. Ja, jag vet att vi ofta skjuter på budbäraren när vi inte gillar budskapet. Men bara för att vi gör det ofta behöver det inte vara fel.
Ingen orkar med hur många förluster som helst. Och det handlar inte om att börja rapportera om ”goda nyheter”. Det handlar om att hitta en balans, ja, rapportera om ett problem – men också om lösningen. Annars blir det ensidigt och dålig journalistik.
För världen är också full av lösningar. Berätta mer om dem så ska jag nog orka titta säsongen ut och säkert nästa också.
Henrik Persson
Redaktör Cirkulära Affärer